Nu är det såhär, att en liten sak kan irritera så mycket mer än en stor. En självspricka i fingret gör så fruktansvärt ont och är i vägen hela jävla tiden medan en bruten arm knappt känns. Tumnageln är avtuggad av ren nervositet över när killarna ramlade på isen, reste sej och verkade inte ha märkt att dom nyss låg underst i en hög på 10 pers. Vilken balans dom har, så faschinerande att se dom glida fram så lätt med all denna extra vikt dom tidigare lastat på sej. Det måste va en frihetskänsla att kunna ta sej fram så smidigt och fort att ögat inte hänger med. Eller är det så att ögat inte hänger med för att det fastnar på nånting hela tiden?

Tidigare idag så ville en otroligt fin jacka följa med hem. Inne i butiken så var det första jag såg, denna underbara färg. Medan fötterna sakta tog mej närmare i trängseln så inser jag att det är en jacka och börjar genast fundera över om det hänger någon vårjacka där hemma. Svaret blir NEJ NEJ NEJ det finns ingen jacka där hemma.. KÖP KÖP KÖP!!! I kassan kommer överaskningen.. det är en windy peak som kostar en hel förmögenhet för en ensamstående mamma. Den andra överaskningen var mer positiv, det följer med vindbyxor. Vilket blir perfekt fram emot våren när det blir en massa bus utomhus och vinterkläderna är för varma.
 
Jag har ju redan gett mej själv en dyr julklapp. Hur ska jag motivera en onödig jacka då? Det går ju inte direkt lämna tillbaka två hål för att få pengarna tillbaka och sedan köpa en jacka istället?! Nu sitter jag iaf här i soffan med ett stort leende och känner mej nöjd.